En vanlig dag på bibblan i Väven. Jag svänger in med min cykelkorg full med affischer inför höstens premiär på Tantteatern. Brukar alltid affischera på Väven. Ses av många. Underbart med kommunala affischtavlor, tänker jag och sätter upp min affisch för Min egen lilla liten. Pjäsen bygger på en underbar bilderbok med text av Ulf Stark och ljuvliga och humoristiska och sorgliga bilder av Linda Bondestam. Är så stolt över detta projekt.
Jag är uppfylld och glad. Tänk att det snart är premiär på min första egna barnteaterföreställning på Tantteatern! Så spännande!
Just när jag sätter fast häftstiften så avbryts jag av en röst alldeles intill mej. En äldre man i neutrala gubbkläder använder bibblans dator. Han ser på mej med avsmak…
– F!… har inte ni egna anslagstavlor?
– Va? Jag sätter upp en teateraffisch här.
– F!…jag gillar inte F!…
– Jaha.. (jag har ett F!-märke på kappan) Men det här är ingen politisk affisch. Jag är skådespelare och det här är en teater för barn av Ulf Stark. Du vet kanske vem det är? Han har skrivit Kan du vissla Johanna? som går på TV på julafton.
– Alla i F! ser ut som du!
– Va?! Vad snackar du om? Jag står inte här som nån representant för F!…
Sen blir jag arg. Riktigt arg. Jag började med att va trevlig. Men nu höjer jag rösten.
– Hur ser du ut själv? Och vad representerar du?
Tydligen blev det obekvämt för denna gubbe, så han går ut och säjer när han går förbi:
– Jag är en vanlig svensk skattebetalare.
Jag ropar efter honom:
– Hördudu! Jag betalar lika mycket skatt som du!
Gubben har gått. Jag står häpen kvar. Vad hände? Känner mej lite knäsvag och darrig. Går fram till receptionen och pratar med den trevliga och trygga mannen som står där bakom. Han frågar mej vad som hände och jag berättar. Sen går jag ut till min parkerade cykel med min korg med affischer. Frisk luft! Det är kylig oktober. Skönt. Jag behöver kyla ner mej efter detta påhopp på en för mej vardaglig och som jag trodde trygg plats.
Jaa, vad hände egentligen? Varför möttes jag av detta förakt? Varför öppnade han munnen och lät sina fördomar höras på allmän plats, på ett bibliotek som är till för oss alla? Varför tyckte han så självklart att han hade rätt att använda en kommunal dator? Medan jag med mitt F!-märke borde ha en egen anslagstavla för Fiare och där sprida min propaganda, eller… vänta nu. Teateraffisch. Barnkultur. Hm… Det måste va nåt skumt. Säkert nåt samhällsomstörtande. Kanske rent av menskonst? Eller nåt sånt där otraditionellt, mångkulturellt…
Tja. Sagan är en finsk folksaga. Säkert fake news eller nåt. Bilderna är väl ändå inte så typiskt svenska va? Linda Bondestam är ju finlandssvensk, ung, modernistisk konstnär… Nä fy! Så här kan vi inte ha det!
Nä jag skämtar. Det var ju inte affischen han var arg på. Det var ju mej. Han kunde inte tåla att jag fick fritt affischera på ett bibliotek som vi alla bidragit till med vår skattsedel. Jag, som har fräckheten att gå runt med ett F!-märke på kappan. En sån där Fiare…
Jaa. Tiderna förändras. En sur gubbe får luft av tidsandan och opinionssiffrorna och häver ur sej dumheter mitt på dagen, en vanlig dag på bibblan i Väven.
Det var mycket längesen jag blev utsatt för den sortens påhopp. På sjuttiotalet när jag bodde hemma och gick på gymnasiet och tidsandan var en helt annan. Jag var med i musikrörelsen och i FNL-grupperna. Hade ett FNL-märke på jackan. Kände mej helt trygg hemma i kvarteret utanför tvättstugan. Några tonårspojkar cyklade förbi och fnissade. Sen vände en av dom sej om och ropade:
– Kommunisthora!
Samma chockupplevelse då som nu. Skakad. Förvånad. Varför ropar dom så? Har jag gjort dom nåt? Antagligen hade dom hört farsan skälla på nån hemma vid tv:n…
Jag funderar vidare. Jag är priviligerad. Medelklassbakgrund. Har tillgång till ord, bildning, känslor, kan uttrycka mej konstnärligt. Är svenskfödd och vit.
Hur är det för er som inte har en lika trygg grund att stå på? Kära vänner som lever utanför normen, som är rädda till vardags, vana vid hot och glåpord? Som känner att livet har blivit osäkert och farligt i denna tid av hot och hat, rasism och trångsynthet? När rädslan får styra, och vissa media jagar klick och vissa politiker blivit fartblinda och historielösa…
Vi är många som inte känner oss hemma i denna tidsanda. Som räds och fasar över hur snabbt det kan gå att rasera ett demokratiskt samhälle. Som ser Sverigedemokrater putsa på sin fasad och låtsas som om dom inte har nåt att göra med dom nazister som startade partiet.
Nu kontrar säkert nån med det idiotiska ordet “Vänsterpopulisterna”. Dom var ju kommunister! Dom är nog terrorister, va? Lika goda kålsupare. Men vänstern idag jobbar för jämlikhet, för allas lika värde. Mänskliga rättigheter. Något som vi, radikala ungdomar på 70-talet kallade “pisshumanism” i vårt trångsynta högmod, i den märkliga polarisering som rådde i debattklimatet då.
Mänskliga rättigheter. Allas lika värde. Kan tyckas självklart. Men är något vi måste försvara. Hela tiden, i vår vardag.
Även eller kanske särskilt, en vanlig dag på bibblan.
Karin Larson
skådespelare, Umebo, skattebetalare, F!-are, farmor, aktivisttant, godisgris… you name it.