Å vad jag längtar efter mina barnbarn!
Vilken tur ändå att jag och lilla A kan leka på videosamtal! Vi kan sjunga, spela, leka med gosedjur, dansa och läsa böcker. Det som en farmor och ett barnbarn älskar att göra tillsammans. Nu gör vi det genom telefonerna. Hennes mamma ringer upp mej och ställer upp telefonen på ett bra ställe. Sen leker vi, jag och A! Underbart!
Jag har bilder på lilla A när hon bara är tre månader och hennes pappa läser för henne. Det är en gris på dagis! När hon är lite större och ligger på en filt på golvet och pappa läser Till vildingarnas land. Underbar koncentration från en mycket liten person.
Lilla A älskar böcker. Ett tag, när hon var runt ett år, bläddrade hon, mycket allvarlig, i vuxenböcker utan bilder. Lilla A är ett mycket aktivt barn, med stor kompetens på många områden. Hon har ett väldigt stort passivt ordförråd, trots att hon är två år bara. Hon hajar det mesta. Hon har humor och är uppfinningsrik.
Det är klart. Jag är ju partisk.
Men mitt barnbarn R älskade också böcker när han var liten. Trots att några av hans första ord var Ipad, godis å chips. När han var två år var jag barnvakt till honom. Vi var i Oslo. Mamma å pappa gick väldigt tidigt till jobbet. När lilla R vaknade var bara farmor där… Han blev lite ledsen. Då tog jag fram några bilderböcker som jag tagit med i packningen.
– Vill du att farmor ska läsa för dej, lilla R?
Han snyftade lite tyst… Sen sa han:
– Jaa!
Farmor blev glad. Han hade ju lika gärna kunnat säja nää.. Så vi läste om Igelkotten och mullvaden. Spännande, roligt å bra tyckte vi båda. Lilla R sa: – Igen!
Isen var bruten. Vi läste, lekte å hade kul hela långa dagen tills mamma å pappa kom hem på kvällen. Underbart givande för oss båda. Efter det hade vi en gemenskap kring böcker, jag och R.
Ända tills han gick i 2:an. Då var det inte längre lika kul…
– Å farmor! Inte en BOK nu igen!… Åh! Jobbigt…
Pappan berättade senare att skolan bekymrade sej för att R var sist i klassen på att lära sej läsa. Det är nog så att R har dyslexi. Specialpedagogen i skolan var sjukskriven. Skolan hade inte råd med vikare, sa dom. Istället fick R i läxa att läsa hemma högt för föräldrarna, 20 minuter varje kväll. R läste å grät. Det var inte roligt längre. Det var ett tvång.
Jag försökte tänka på ett annat sätt. Gav en högläsningsbok till R i julklapp förra året. Till farmor och R från Tomten. Den här julen köpte jag en bok till R och hans pappa. En farmor kan ju inte ge upp så lätt. Fastän barnbarnet suckar över hårda paket…
Vilken tur då att R tidigt lärde sej att hantera en Ipad! På den läser han bra. Det känns inte som nåt olustigt tvång. En farmor får också lära sej nya grejer. Och att det finns flera olika sätt att få berättelser.
För det är ju berättelserna som ger gemenskapen. Att dela dom, lyssna tillsammans, läsa högt för varandra, rita å berätta, leka, spela teater, titta på film.
Enligt barnkonventionen, artikel 31, har alla barn rätt till egna kulturella upplevelser.
Det är lag på det, faktiskt. Och det är livsviktigt. För språket, empatin och demokratin.
Därför firar jag Internationella barnboksdagen den 2 april. Gör det du också, tillsammans med något barn, i samma rum eller via video. Eller lyssna på barnradio! Låna en bok och upplev något tillsammans! Kanske på var sitt håll. Sen kan ni ringa och prata om boken. Eller leka! En tvååring kan hantera en telefon eller platta. En bäbis uppskattar en god bok. Om inte annat så att tugga på den!
Karin Larson
Farmor, skådespelare, library lover, barnrättsaktivist, F!-are och humanist. Kulturtant.
Vill avsluta med ett citat:
“Det är för få som tror på sångerna, som följer vinden med ballongerna, vi är förmodligen dom sista entusiasterna!” (Povel Ramel)